Ett annorlunda blogginlägg
Idag blev jag lite sur för att jag pga att det inte var mycket folk på caféet bara fick jobba 2,5 timmar, eftersom jag då inte tjänar några pengar. Men det beror ju på hur man ser på det.
När jag kom hem från jobbet åt jag lunch framför ett program inspelat i staden Dhaka i Bangladesh. Där bor det en flicka som är kanske 8 år. Hon jobbar 7 dagar i veckan med att samla och återvinna skräp. När hon får frågan när hon slutar för dagen svarar hon lite förvirrad att hon jobbar tills hon somnar. När hon vaknar börjar hon jobba igen.
Då kände jag mig lite dum. Jag klagar (bara i mitt eget huvud, men ändå) på att jag inte tjänar tillräckligt med pengar, fast jag trots att jag bara jobbade 2,5 timmar idag ändå har råd att ta med mig två fulla matkassar på vägen från jobbet, fast jag dessutom redan är ganska mätt efter allt jag ätit på jobbet, ett jobb jag dessutom bara har tillfälligt under en period då jag reser runt på andra sidan jorden. Detta klagar jag på, när en 8årig flicka någon annanstans i världen jobbar kanske 20 timmar om dagen med att sitta i en hög med skräp, bara för att ha råd med att slippa vara hungrig. Och hon är inte den enda.
Nu kanske ni tänker att "ja det är hemskt men det finns så mycket hemskt i världen och man kan inte göra något åt det, så det är ingen idé att oroa sig". Men tänk om alla i hela världen istället bestämde sig för att göra något? Även om alla problem i världen inte skulle försvinna på en gång då, så skulle de iallafall bli betydligt mindre, och färre. Det är först när vi tänker att vi inte kan göra någonting, som ingenting händer.
Nu kanske ni tänker: "Men vad är det här? Jag vill ju läsa om Emmas och Max resa i Australien, inte läsa om fler hemskheter som man ändå hör om hela tiden och man blir bara trött och deprimerad". Då säger jag förlåt. Men det här är något Emma bryr sig om och hon ville helt enkelt inte vara någon som ser på när någon ligger på marken och bli sparkad på utan att göra något, även om denne är långt borta i ett annat land. För det är bara när vi istället för att reagera blundar och inte låtsas se för att få det hemska att försvinna, som det aldrig kommer att försvinna på riktigt.
Men vad kan man göra åt det då? Och det finns ju så mycket som man kan göra någonting åt, var ska man börja? Jag tror att det inte spelar någon roll, bara man börjar. Lite är alltid bättre än ingenting, och ju fler som gör lite desto större betydelse har det. Medan du funderar på var du vill börja så kan du titta på den här filmen och kanske gå med i Unicef, eller något liknande. Sen kan du visa den här filmen, eller någon liknande film, för någon annan. Förlåt om jag inte skrev om något du ville läsa om. Men jag säger hellre förlåt till dig än till flickan på skräphögen.
https://www.youtube.com/watch?v=wq2dbRniM9c
När jag kom hem från jobbet åt jag lunch framför ett program inspelat i staden Dhaka i Bangladesh. Där bor det en flicka som är kanske 8 år. Hon jobbar 7 dagar i veckan med att samla och återvinna skräp. När hon får frågan när hon slutar för dagen svarar hon lite förvirrad att hon jobbar tills hon somnar. När hon vaknar börjar hon jobba igen.
Då kände jag mig lite dum. Jag klagar (bara i mitt eget huvud, men ändå) på att jag inte tjänar tillräckligt med pengar, fast jag trots att jag bara jobbade 2,5 timmar idag ändå har råd att ta med mig två fulla matkassar på vägen från jobbet, fast jag dessutom redan är ganska mätt efter allt jag ätit på jobbet, ett jobb jag dessutom bara har tillfälligt under en period då jag reser runt på andra sidan jorden. Detta klagar jag på, när en 8årig flicka någon annanstans i världen jobbar kanske 20 timmar om dagen med att sitta i en hög med skräp, bara för att ha råd med att slippa vara hungrig. Och hon är inte den enda.
Nu kanske ni tänker att "ja det är hemskt men det finns så mycket hemskt i världen och man kan inte göra något åt det, så det är ingen idé att oroa sig". Men tänk om alla i hela världen istället bestämde sig för att göra något? Även om alla problem i världen inte skulle försvinna på en gång då, så skulle de iallafall bli betydligt mindre, och färre. Det är först när vi tänker att vi inte kan göra någonting, som ingenting händer.
Nu kanske ni tänker: "Men vad är det här? Jag vill ju läsa om Emmas och Max resa i Australien, inte läsa om fler hemskheter som man ändå hör om hela tiden och man blir bara trött och deprimerad". Då säger jag förlåt. Men det här är något Emma bryr sig om och hon ville helt enkelt inte vara någon som ser på när någon ligger på marken och bli sparkad på utan att göra något, även om denne är långt borta i ett annat land. För det är bara när vi istället för att reagera blundar och inte låtsas se för att få det hemska att försvinna, som det aldrig kommer att försvinna på riktigt.
Men vad kan man göra åt det då? Och det finns ju så mycket som man kan göra någonting åt, var ska man börja? Jag tror att det inte spelar någon roll, bara man börjar. Lite är alltid bättre än ingenting, och ju fler som gör lite desto större betydelse har det. Medan du funderar på var du vill börja så kan du titta på den här filmen och kanske gå med i Unicef, eller något liknande. Sen kan du visa den här filmen, eller någon liknande film, för någon annan. Förlåt om jag inte skrev om något du ville läsa om. Men jag säger hellre förlåt till dig än till flickan på skräphögen.
https://www.youtube.com/watch?v=wq2dbRniM9c
Jag är stolt över dig min empatiska och engagerade dotter!
Be inte om ursäkt för att du ger uttryck för din åsikt och ditt försök att påverka andra att dra sitt strå till stacken.
Puss på dig